17 November
Jag har tänkt på en sak. I ett förhållande, hur ska man vara för att inte vara för ”needy”? Eller för känslokall?
Jag kan erkänna, att jag är en sådan flickvän som vill ha gulligull-sms och att någon håller om mig på kvällen när jag ska sova. Jag vill känna mig uppskattad, behövd på något sätt. Sedan finns det de som tycker att det är helt onödigt att skicka romantiska texter till varandra och faktiskt känner sig obekväma och kvävda om de skulle vara tvungna att ligga och kramas ”för länge”. Dessa människor är som från en annan planet för mig. Jag förstår bara inte.
Men, det som jag tror är den eviga frågan ”Är jag för på?” Det vill säga: Hör jag av mig för mycket? Kräver jag för mycket av honom/henne? Betyder jag lika mycket som han/hon för mig? Är jag älskad?
Jag har inget svar på det. Jag börjar själv känna att jag inte alls är en bra människokännare. Jag brukade vara det. Jag brukade veta vad killar vill ha, vad de vill höra. Men tydligen inte längre. Eller var jag kanske aldrig bra på det? Var de som jag gjorde och sa alla dessa saker till, bara väldigt tacksamma över att över huvudtaget få något? Det låter rimligt men också väldigt sorgligt.
Vad ska man säga? Och när ska man säga det? Och hur? Att säga ”Jag älskar dig” till någon, är nog kanske det modigaste jag någonsin gjort. Jag har haft tur med att få svar som är mer värda än bara ”Tack”. De jävlarna som för höra det ordet kan inte ha det lätt. Jag menar, man öppnar hela sin själ för personen och berättar att man älskar den. Hur kan man vara så känslokall att säga ”Tack”? Eller är man dum i huvudet om man säger det när man inte är säker på att personen man säger det till kommer att säga detsamma tillbaka till en själv? Man kanske tror att man ska få ett ”Jag dig” tillbaka, men sen står man där med sitt ”Tack” sjunkande i bröstet på en. Aj.
Nu ska jag börja tänka på vad jag säger, hur jag säger saker och varför jag överhuvudtaget säger det.
xoxo
