En partner för livet?

Det jag tror att de flesta hoppas på när man ger sig in i ett förhållande, är en partner för livet. Såklart så är det inte så för alla. Det finns vissa som tycker om att variera mellan partner och till och med kön. Dessa människor känner sig kvävda i ett förhållande som varar för länge och till deras fasa börjar gå över till något ”seriöst”. Då mår de bättre av att gå från partner till partner där de känner att de har kontroll över vad som händer. Dock tror jag att det finns fler människor som tror på ( eller i alla fall vill tro på ) ”lyckliga i alla sina dagar”.

Vad ska man gå efter när man väljer sin partner? Utseende, inre egenskaper eller en mix av båda? Jag tror på det sistnämnda. Självklart är utseende kanske inte den viktigaste faktorn, men inse, vi lever på 2000-talet och tyvärr är vi väldigt utseendefixerade. Vi bryr oss om hur vi ser ut mer än andra viktiga saker. Vi låter vårt utseende gå till överdrift. Varje dag bombarderas vi med annonser, artiklar och meddelanden om hur vi kan bättra på vårt utseende eller ”look” som de säger. Det är allt från nya hårprodukter, smink och parfymer som får dig att bli oemotståndlig. Men frågan är, funkar dessa saker? Det är ingen tvekan om att hela denna mediavärld påverkar oss, men påverkar det så pass mycket att vi väljer partner efter det?

Jag, personligen, faller först och främst för utseendet, vilket jag inte tror att jag är ensam om. Det är ju trots allt det första vi ser. Jag bör berätta att jag är en snart 18-årig tjej som är heterosexuell så jag kommer att endast ge mina åsikter om killar, eller snarare Killen, min drömprins.

Jag tror att alla som läser detta någon gång har vart med om följande scenario: Man går på stan och ser en snygg kille/tjej och hjärnan sätter igång och jobbar för fullt. Man föreställer sig hur denne personen är och helt plötsligt vet man inte om att man går på stan, utan man sitter i soffan en lördagskväll med denne person och har det mysigt, och man återkommer inte till verkligheten fören man känner den brinnande smärtan i pannan och ser lyktstolpen i en suddig kontur. Visst, nu kanske jag överdrev en aning, men ni fattar poängen.

Inre egenskaperna hos en partner kan betyda väldigt mycket, eller väldigt lite beroende på vem man frågar. Jag skulle tro att de flesta bryr sig om hur partnern är till sättet. Såklart väljer man inte en person man tycker är elak, det vore ju bara idiotiskt. Jag skulle heller inte välja en person som är hur snäll som helst för det skulle kännas falskt på något sätt. Sen tror jag inte heller att en person kan vara så himla snäll hela tiden, utan någon gång kommer man att märka att personen inte var som man trodde, när gränser måste sättas. Är man tillsammans med en väldigt snäll person är det lätt för dig att bli den som domderar över denne. Då kommer personen känna sig underlägsen och det kan inte sluta bra.

Dessa egenskaper ser jag gärna hos en framtida livspartner: Snäll, omtänksam, lojal och trygg med sig själv. Jag tror inte att jag på något sätt behöver förklara någon av de så jag fortsätter: Rolig, spontan, stöttande och givmild. Dessa är alla inre egenskaper så jag satte de först så ni vet vad jag värderar först. Yttre egenskaper som styr mitt val rätt mycket är: Hyfsat smal, fint leende, snygg frisyr och vältränad kropp. Klädstilen tycker jag även är rätt viktig. Jag skulle nog inte kunna vara tillsammans med någon jag tyckte hade fula kläder. Det skulle vara i stort allt jag skulle kunna tänka på. ”Åhh, vilka fula byxor!”

I en artikel jag läst sa kvinnor i olika åldrar att de hellre ville han en mesig man istället för en macho en. Hur kommer det sig? De säger att de värderar en man som kan ta hand om familjen mer än en man som satsar på sin egen karriär. Man vill ha en man som är familjeinriktad och redo att ta på sig lika mycket ansvar för barnen som kvinnan. Men nu är jag lite ung för att kanske leta efter en man som skulle ta hand om våra framtida barn. Det är ju ett tag kvar innan jag behöver ta tag i sådant, innan dess vill jag leva livet. Därför vill jag ha en kille som ligger på samma nivå som jag, som vill resa med mig och bara ha det bra. Leva livet helt enkelt!

För er som inte har någon tankekarta över din framtida partner, du ska vara stolt! Du har inga fördomar och anpassar dig efter den du till slut hamnar med. Så borde fler vara tycker jag. Jag hoppas att det i alla fall finns några där ute som tar åt sig, som känner så.

Jag vill avsluta med att säga att jag tror att det inte bara finns en person för alla. Jag tror inte heller på ett perfekt förhållande. Inget förhållande kan vara felfritt. Kalla mig pessimist om du vill, jag kallar mig realistiskt. Jag tror i alla fall på kärleken.


                                                                                                                                                           xoxo

Jag har tänkt på en sak. I ett förhållande, hur ska man vara för att inte vara för ”needy”? Eller för känslokall?

Jag kan erkänna, att  jag är en sådan flickvän som vill ha gulligull-sms och att någon håller om mig på kvällen när jag ska sova. Jag vill känna mig uppskattad, behövd på något sätt. Sedan finns det de som tycker att det är helt onödigt att skicka romantiska texter till varandra och faktiskt känner sig obekväma och kvävda om de skulle vara tvungna att ligga och kramas ”för länge”. Dessa människor är som från en annan planet för mig. Jag förstår bara inte.

Men, det som jag tror är den eviga frågan ”Är jag för på?” Det vill säga: Hör jag av mig för mycket? Kräver jag för mycket av honom/henne? Betyder jag lika mycket som han/hon för mig? Är jag älskad?

Jag har inget svar på det. Jag börjar själv känna att jag inte alls är en bra människokännare. Jag brukade vara det. Jag brukade veta vad killar vill ha, vad de vill höra. Men tydligen inte längre. Eller var jag kanske aldrig bra på det? Var de som jag gjorde och sa alla dessa saker till, bara väldigt tacksamma över att över huvudtaget få något?  Det låter rimligt men också väldigt sorgligt.

Vad ska man säga? Och när ska man säga det? Och hur? Att säga ”Jag älskar dig” till någon, är nog kanske det modigaste jag någonsin gjort. Jag har haft tur med att få svar som är mer värda än bara ”Tack”. De jävlarna som för höra det ordet kan inte ha det lätt. Jag menar, man öppnar hela sin själ för personen och berättar att man älskar den. Hur kan man vara så känslokall att säga ”Tack”? Eller är man dum i huvudet om man säger det när man inte är säker på att personen man säger det  till kommer att säga detsamma tillbaka till en själv? Man kanske tror att man ska få ett ”Jag dig” tillbaka, men sen står man där med sitt ”Tack” sjunkande i bröstet på en. Aj.  

Nu ska jag börja tänka på vad jag säger, hur jag säger saker och varför jag överhuvudtaget säger det.

                       
                                                                                                                                                   xoxo

Jag har fått en del klagomål på att jag uppdaterar för sällan. Må hända må hända. Men grejen är att jag skriver inte denna blogg för er skull, utan min egen. Soo, där har ni det. Gillar ni det inte så finns det inte mycket jag  kan göra åt det.


Jag har på senaste tiden blivit helt besatt av tv-serien Gossip Girl. Jag tycker det är så sjukt bra. Dels för att det utspelar sig i New York (såklart) men också för att de i serien lever ett så jävla ballt liv. De får allt serverat på ett silverfat. Och med risk för att verka helt blåst (vilket jag vet att jag inte är så who cares) så skulle jag hemskt gärna vilja vara vän med dessa mäniskor. Det finns en till orsak till varför jag tittar på serien. Han heter Charles Bass. Chuck. Den killen är SEX. Sättet han pratar, rör sig på och ja, allt! Blir helt till mig när han dyker upp på skärmen. Kan kanske ha att göra med att jag saknar min boy och det faktum att jag vet att han inte kommer hem fören om en månad, som gör att jag bara vill slänga mig över Chuck och just go wild. Yeye. Han är snygg så så är det bara.


Just nu håller jag på med den andra säsongen av Gossip Girl. Det var faktiskt Boyboy som gjorde så att jag började kolla på det. Thanks you. Han har så bra smak när det gäller... Allt. Helt sinnes men så är det. Tyvärr är han helt underbar och jag tänker på honom hela tiden. Det är inte gulligt, bara jobbigt.


Imorgon får ni förhoppningsvis läsa något vettigare men jag är inte så vettig just nu så, sorry! 


                                                                                                                                                     
                                                                                                                                                        xoxo

Vänner. Friends. Amigos. Eller varför inte polare, kompisar eller något i stil med kompanjoner? Vad kallar du dina för?  

Jag kallar mina nära för Vänner, de som är lite längre bort för Kompisar och de jag knappt känner, vid deras namn. Så enkelt är det!

Vänner kommer i olika storlekar, färger och till och med former. Men hur vet man att någon är ens riktiga vän? Hur vet man att ens ”vän” inte går bakom ryggen på en? Om du inte litar på din vän, så är det ingen vän. Då skulle jag kalla person i fråga för dess namn, kanske möjligtvis Kompis. Men, det är ju jag…

Jag har en skara vänner som jag bryr mig jättemycket om och verkligen älskar. Mina vänner är så otroligt viktiga för mig. Jag vet att alla säger så, men jag tror också det är så för de flesta. Ingen skulle klara sig helt ensam. Det har tillkommit en ny person i mitt liv för ca ett halvår sedan. Vi har blivit väldigt bra kompisar och vi umgås ofta. För ofta tycker vissa, men jag håller inte med. Hur kan man få nog av en person som gör en lycklig? Vet ni varför vissa tycker att vi inte kan vara vänner? Eller åtminstone så nära vänner. Jo, för att min vän är en kille. Jag tycker att det är helt sjuuukt att man inte kan få vara vän med vem man vill. Om jag skulle få en ny vän och det skulle vara en tjej, skulle ingen reagera. Det är något som jag verkligen hatar. Vi tränar tillsammans också och på gymmet tror folk tydligen att vi är tillsammans. Varför? Vi beter oss som vanliga vänner och inget tyder på att vi skulle vara ett ”par”. Skulle dock jag komma med en tjejkompis och vi skulle stå och kladda på varandra skulle folk tro att vi drev. Varför?! Jag skulle lika gärna kunna vara lesbiskt, det vet dom inget om.

Ända sedan jag såg mitt allra första Vänner-avsnitt på tv har jag älskat det. Jag har alla säsonger och nöter de verkligen. Jag kan replikerna utantill och är verkligen vad man kan kalla en nörd när det kommer till Vänner. Jag är rätt avundsjuk på livet de lever, vännerna alltså. De bor i New York (min drömstad) och de är så nära varandra att de praktiskt taget bor ihop allesammans. De har högst 5 minuter till varandra och de umgås varje dag. Skulle man kunna ha detta liv här i Sverige på samma sätt? Kan man ha det någonstans eller är det bara en bild de målar upp så att det ska kännas mysigt? Svårt att säga. Jag tror att det finns folk som lever så, fast inte i Sverige. Men jag tror inte heller att det har så mycket annat för sig. Ingen karriärdåre skulle ju sitta på ett café någonstans och smutta på en cappuccino klockan ett på en onsdag.

Karriärdåre. Vilket ord. Hitta jag nyss på det eller finns det på riktigt, för datorn reagerade inte att det inte skulle ha funnits? Soo, det gör nog det. Smartis. Jag känner en karriärdåre. Karriärdåren är bara 19 år och har flyttat till ett annat land för att jobba. Eller ”tjäna pengar” som han säger. Det är tråkigt. Och sorgligt, att man går och blir kär i någon som flyr landet. Jag är lite småledsen just nu för min karriärdåre åkte tillbaka till Norge idag. Ush och fy och blä. Om en månad får jag träffa han igen.

När jag går ut trean på gymnasiet så ska jag flytta till New York. Åtminstone ett år. Jag ska vara Au pair. Men jag tänker… Om jag skulle ha någon pojkvän, skulle jag åka då? Skulle jag offra vad som skulle kunna vara min framtida man, för att få uppleva min dröm? Jag vet faktiskt inte. Jag är en person som är kär i kärleken kan man säga. Men jag tror inte att jag vet hur jag skulle göra. Vi får se om jag kommer behöva ställas inför detta dilemma. Hur skulle du göra?


                                                                                                                                                      xoxo

När jag var liten så fick jag så ofta höra att jag var ett så väluppfostrat barn. Att jag var perfekt på alla sätt och vis. När jag fick höra såna saker brukade jag tänka  ” Vänta du bara tills det att jag blir stor. Då ska jag bli superolydig och inte lyssna på någon och göra precis som jag vill. ”   Men det har liksom aldrig inträffat. Jag har alltid vart en väldigt lugn person och jag tror att det beror lite på min omgivning. Jag har haft tur med mina vänner. De vänner som jag umgås med idag har, de flesta av de, hängt med minst ett par år.

När jag var liten, gick i tvåan dog min morfar eller Ukki som vi kallar honom. Det betyder morfar på finska. Men det visste jag inte då. Det berättade min mamma för mig för ett par år sedan. Jag trodde  bara att det var något tufft smeknamn vi kallade honom.  Min morfar var en underbar man. Han var så himla snäll och brydde sig verkligen om oss barn. Även om han inte pratade mycket med oss, på grund av språksvårigheter, så visade han att han älskade oss på andra sätt. Alltid när han kom och hälsade på oss hade han med sin varsin Kex Choklad till mig och min bror.  Även idag när jag äter en Kex Choklad, så tänker jag på min morfar, min Ukki. Det är svårt att förstå att han varit borta i nio år. Jag var så pass liten när han dog så jag hade väl lite svårt att förstå och riktigt sakna honom. Det har kommit på senare år. Anledningen till att jag skriver  om min morfar är att det är Allhelgonahelg denna helg.

I Torsdags var jag och min familj på kyrkogården och tände ljus på min morfars grav. Vi köpte en krans, en ny lyckta och två prydnadshjärtan som alltsammans med omsorg nu pryder hans grav.  Det blev så fint och jag skulle kunna ha stått där i evigheter och bara tittat på ljuset som brann i lyktan. Det brinner fortfarande. Det brinner i 70 timmar, så det räcker hela helgen. Ibland tänker jag att jag ska åka till hans grav och prata med honom. Det finns så mycket han inte vet om. Vi lärde liksom aldrig känna varandra. Jag var ett litet barn när han gick bort.

I torsdags när vi var där, på kyrkogården alltså, såg jag på andras gravstenar och blev verkligt ledsen. Där var vi för att fixa min morfars grav, och sen fanns det stenar som var fulla av mossa så man inte ens kunde urskilja texten. Det gjorde ont i mig att se. Har svårt att förstå att någons nära och kära inte tar hand om graven till en släkting. Inga blommor fanns det. Kanske en död rosenbuske som rådjuren till största delen ätit upp. Det gjorde mig lite rädd. Jag ska välja familj med omsorg. Och om jag för all förmodan skulle misslyckas med detta, ska jag göra så pass mycket intryck på människorna i mitt liv så de skulle vara tvungna att åtminstone lägga en ros en gång om året på min grav.  


                                                                                                                                                     xoxo

Enchanted

Your eyes change color while your mouth change expression

It reflects who you are

You´re cold and warm at the same time

Hard to handle but not hard to satisfy

It´s easy to make you happy

But easier to turn you down

You are for me a mystery

Which I someday would like to solve

When you smile it´s like everything around us goes away

You sweep me in to this world I can´t control, not do anything about

Where there exists phenomenon I didn’t knew, that I can´t manage

There you are the king and I am your jester

To maintain and please you is my duty

I´m yours, but you´re not mine

Slightest hint that you want me makes me warm

But I can´t trust you

You can change any moment

Disappear so far away and forget my name

I can never be sure I have you

But you have me, enchanted

Förtrollad
(översättning)
 
Dina ögon ändrar färg medan din mun ändrar uttryck

Det reflekterar vem du är

Du är varm och kall på samma gång

Svår att hantera men inte svår att tillfredställa

Det är lätt att göra dig glad

Men lättare att göra dig besviken

Du är för mig ett mysterium

Som jag någon gång skulle vilja lösa

När du ler är det som att allt annat omkring oss försvinner

Du sveper in mig i en värld jag inte kan kontrollera, inte göra något åt

En värld där det finns fenomen jag inte visste om, inte kan klara av

Där du är kungen och jag är din narr

Att underhålla och behaga dig är min uppgift

Jag är din, men du är inte min

Minsta vink om att du vill ha mig gör mig varm, men jag kan inte lita på dig

Du kan ändras när som helst

Försvinna långt bort och glömma mig

Jag kan aldrig vara säker på att jag har dig

Men du har mig, förtrollad



Något jag skrev för ett tag sedan. Rätt nöjd med den.                                                                 xoxo

Det finns så mycket som man inte kan förstå, greppa, i den här världen. Världen vi lever i är grym, ondskefull och hänsynslös. Den struntar i våra känslor och mål med att över huvudtaget leva. Det är inget med värde. Vi är inget med värde.

Det har jag fått känna på många gånger. Svek från vänner, familj. Men svek är inte det värsta. Det värsta är tomheten som kommer efter ett svek. När man känner sig som en ensam själ. Helt ensam. Även om det bara är en person som sviker, känns det som hela världen är emot en. Man får liksom en klump i magen och gråten i halsen. Man vill gömma sig, för allt och alla. Man vill få stöd, men vågar inte fråga om det. Jag antar att det är för att man inte vill verka svag. Man vill inte att folk ska se en som den svaga. Men om man är svag, varför kan man inte få vara det då?

Jag har tänkt mycket på hur man (läs jag) reagerar när jag möts av motgångar i livet. Nu pratar jag inte om små motgångar som att behöva ta trappan istället för hissen eller kanske bara få G på ett prov, utan större motgångar. När någon nära person försvinner ur ens liv och det blir sådär tomt som man inte vill, när man inser att man kanske inte alls är räcker till som man är. När man inser att man lever ett liv som man inte är nöjd med. När man inser att man inte är lycklig… Vad ska man göra då? När man kommer på sig själv med att ljuga för sina vänner för att kunna känna sig bättre när man bryter mot löftena.

Man kan komma på sig själv med att sitta och lyssna på musik som man vet är deprimerande, fast man gör inte något åt det. Varför? Känns det bra att veta att man lyssnar på deppmusik för att man är depp? Väljer man hur man ska må? Kan jag välja att vara lycklig? I såna fall, varför har ingen sagt något om det?!

Det är såna saker jag funderar på en del, människors känslor. Jag är själv väldigt empatisk av mig och kan inte vara elak mot människor med avsikt. Om jag gör någon ledsen är det oftast inte med flit eller genom att jag berättar sanningen i något sammanhang.

Sannigen. Vän eller fiende? Folk säger att man ska berätta sanningen i alla lägen, men är det verkligen så smart? Jag menar, en vit lögn, är det så farligt. Jag menar inte en vit lögn som i att säga ” Nej jag var inte otrogen ” utan mer som ” Nej jag lade inte dina nycklar där ”, bara för att inte såra eller förvirra någon. Men hur ska man veta vart gränsen går mellan en vit lögn och en kolsvart? Magkänslan har inte alltid rätt…


                                                                                                                                                            xoxo

Inatt vaknade jag och hade drömt om mitt ex igen. Varför vet jag inte. Han har varit en återkommande gäst i mina drömmar de senaste veckorna. Det har inte varit några dirty-drömmar, eller något ens åt det hållet. Det har bara varit något som gjort mina nätter lite lättare att ta sig igenom. Det är nästan så att jag vill lägga mig och sova nu för tiden, bara för att komma bort från den jobbiga tillvaron. Inatt red vi, på hästar. Jag hatar hästar. Konstigt att drömmen gjorde mig glad. Det ända vi gjorde var att rida hela natten.  Fast ska man klaga på att man sov gott hela natten trots en svår förkylning? Nej, trodde inte det heller.  

Det är konstigt det där. Vad ens undermedvetna försöker säga en. Tror ni på sånt? Jag gör.

Jag är just nu involverad i ett rätt tufft långdistansförhållande och börjar redan känna efter en inte alls lång tid, att det inte riktigt är min grej.  Jag tycker alldeles för mycket om att på impuls ringa min babe och spontant dyka upp utanför hans dörr redo för lite pussar och kramar. Men i ett långdistansförhållande är det inte lika lätt. Låt mig tillägga att det inte är i en annan stad han bor, utan i ett annat land. Norge närmare bestämt.  Norge, ett jävla land. Egentligen har jag inget emot själv landet, bara effekten den har på människors relationer till varandra.  Jag har en nära vän som träffade en kille som hon blev väldigt förtjust i (för att utrycka det milt) för ett par år sedan, vart bor han? Norge. Sen har jag en till vän vars pappa jobbar i Norge, vilket leder till att de inte träffas så ofta. Och sen nu min, vågar jag säga pojkvän(?) , och jag. Come on Norge, give us a break!

Anyway. Tror ni jag drömmer om mitt ex för att få vara glad åtminstone på nätterna eller vad handlar detta om?


xoxo