undersängen

Det finns så mycket som man inte kan förstå, greppa, i den här världen. Världen vi lever i är grym, ondskefull och hänsynslös. Den struntar i våra känslor och mål med att över huvudtaget leva. Det är inget med värde. Vi är inget med värde.

Det har jag fått känna på många gånger. Svek från vänner, familj. Men svek är inte det värsta. Det värsta är tomheten som kommer efter ett svek. När man känner sig som en ensam själ. Helt ensam. Även om det bara är en person som sviker, känns det som hela världen är emot en. Man får liksom en klump i magen och gråten i halsen. Man vill gömma sig, för allt och alla. Man vill få stöd, men vågar inte fråga om det. Jag antar att det är för att man inte vill verka svag. Man vill inte att folk ska se en som den svaga. Men om man är svag, varför kan man inte få vara det då?

Jag har tänkt mycket på hur man (läs jag) reagerar när jag möts av motgångar i livet. Nu pratar jag inte om små motgångar som att behöva ta trappan istället för hissen eller kanske bara få G på ett prov, utan större motgångar. När någon nära person försvinner ur ens liv och det blir sådär tomt som man inte vill, när man inser att man kanske inte alls är räcker till som man är. När man inser att man lever ett liv som man inte är nöjd med. När man inser att man inte är lycklig… Vad ska man göra då? När man kommer på sig själv med att ljuga för sina vänner för att kunna känna sig bättre när man bryter mot löftena.

Man kan komma på sig själv med att sitta och lyssna på musik som man vet är deprimerande, fast man gör inte något åt det. Varför? Känns det bra att veta att man lyssnar på deppmusik för att man är depp? Väljer man hur man ska må? Kan jag välja att vara lycklig? I såna fall, varför har ingen sagt något om det?!

Det är såna saker jag funderar på en del, människors känslor. Jag är själv väldigt empatisk av mig och kan inte vara elak mot människor med avsikt. Om jag gör någon ledsen är det oftast inte med flit eller genom att jag berättar sanningen i något sammanhang.

Sannigen. Vän eller fiende? Folk säger att man ska berätta sanningen i alla lägen, men är det verkligen så smart? Jag menar, en vit lögn, är det så farligt. Jag menar inte en vit lögn som i att säga ” Nej jag var inte otrogen ” utan mer som ” Nej jag lade inte dina nycklar där ”, bara för att inte såra eller förvirra någon. Men hur ska man veta vart gränsen går mellan en vit lögn och en kolsvart? Magkänslan har inte alltid rätt…


                                                                                                                                                            xoxo