5 November (Allahelgonahelg)
När jag var liten så fick jag så ofta höra att jag var ett så väluppfostrat barn. Att jag var perfekt på alla sätt och vis. När jag fick höra såna saker brukade jag tänka ” Vänta du bara tills det att jag blir stor. Då ska jag bli superolydig och inte lyssna på någon och göra precis som jag vill. ” Men det har liksom aldrig inträffat. Jag har alltid vart en väldigt lugn person och jag tror att det beror lite på min omgivning. Jag har haft tur med mina vänner. De vänner som jag umgås med idag har, de flesta av de, hängt med minst ett par år.
När jag var liten, gick i tvåan dog min morfar eller Ukki som vi kallar honom. Det betyder morfar på finska. Men det visste jag inte då. Det berättade min mamma för mig för ett par år sedan. Jag trodde bara att det var något tufft smeknamn vi kallade honom. Min morfar var en underbar man. Han var så himla snäll och brydde sig verkligen om oss barn. Även om han inte pratade mycket med oss, på grund av språksvårigheter, så visade han att han älskade oss på andra sätt. Alltid när han kom och hälsade på oss hade han med sin varsin Kex Choklad till mig och min bror. Även idag när jag äter en Kex Choklad, så tänker jag på min morfar, min Ukki. Det är svårt att förstå att han varit borta i nio år. Jag var så pass liten när han dog så jag hade väl lite svårt att förstå och riktigt sakna honom. Det har kommit på senare år. Anledningen till att jag skriver om min morfar är att det är Allhelgonahelg denna helg.
I Torsdags var jag och min familj på kyrkogården och tände ljus på min morfars grav. Vi köpte en krans, en ny lyckta och två prydnadshjärtan som alltsammans med omsorg nu pryder hans grav. Det blev så fint och jag skulle kunna ha stått där i evigheter och bara tittat på ljuset som brann i lyktan. Det brinner fortfarande. Det brinner i 70 timmar, så det räcker hela helgen. Ibland tänker jag att jag ska åka till hans grav och prata med honom. Det finns så mycket han inte vet om. Vi lärde liksom aldrig känna varandra. Jag var ett litet barn när han gick bort.
I torsdags när vi var där, på kyrkogården alltså, såg jag på andras gravstenar och blev verkligt ledsen. Där var vi för att fixa min morfars grav, och sen fanns det stenar som var fulla av mossa så man inte ens kunde urskilja texten. Det gjorde ont i mig att se. Har svårt att förstå att någons nära och kära inte tar hand om graven till en släkting. Inga blommor fanns det. Kanske en död rosenbuske som rådjuren till största delen ätit upp. Det gjorde mig lite rädd. Jag ska välja familj med omsorg. Och om jag för all förmodan skulle misslyckas med detta, ska jag göra så pass mycket intryck på människorna i mitt liv så de skulle vara tvungna att åtminstone lägga en ros en gång om året på min grav.
xoxo
